Och det är ingenting man får, det är något man förtjänar....

Och det gjorde jag igår. I alla fall efter 18 av 30 kilometer, tur att det inte kom tidigare.

Jag var ju som sagt osäker på formen och det med all rätt.

Hade gårdagens äventyr på Lidingö varit en halvmara hade

det varit en ganska behaglig tur... Men nu var så inte fallet!

30 kilometer avverkades och det goaste var att målet,

3 timmmar klarades med drygt 7 minuter, 2.52.47

Det trista var att jag inte lyckades övervinna varken

Abborrbacken eller Karins backe, det blev promenad.

Jag kände mig inte dundertrött, men det gick inte att springa,

krampen högg tag i benen och vägrade ge sig om det inte promenerades...

Dags för en liten resa genom loppet:

Första fem kilometrarna hade en medelhastighet på 4,56/km

(jag vet FBOS, på tok för fort). Jag försökte hålla igen, lät

folk springa förbi och jag trodde faktiskt inte att det gick så fort.

Upp mot milen sänkte jag tempot lite och de följande fem

avverkades med ett kilometersnitt på 5,07 minuter. Hittade ett

gäng sköna människor att prata med och det rullade på.

Exakt samma kilometersnitt, 5,07 minuter hade jag de

kommande 5 kilometrarna. Det kändes fortsatt helt okej.

Mellan 15-20 kilometer började det kännas, krampen kom smygandes

när jag skulle kliva över en sten istället för att springa runt.

Inte smart och inte roligt, tiden blev 5,48 minuter/kilometer.

Nu drar det iväg, tidsmässigt alltså...

Mellan 20-25 kilometer blev tiden 6,50minuter/kilometer i snitt

och när backarna kom (de som jag älskar) tvingades jag alltså

att gå, krampen var brutal.

Försökte käka och dricka lite extra och fick faktiskt en lägre

snittid de sista fem kilometrarna, 6,35 minuter.

Skön avslutning, skön stämning bland publiken och

riktigt goa medlöpare, vi hjälpte varandra!

Nu har jag med andra ord med egna ben kunnat konstatera

att det krävs en del för att känna sig riktigt nöjd efter ett Lidingölopp.

Den senaste månaden har varit den mest fantastiska i mitt liv,

 men den har inte varit en optimal uppladdning för helgens löprunda...

Viktiga beståndsdelar som mat, sömn och träning

har såklart inte varit högsta prioritet!

Trots förkylningen som jag drog på mig är förklaringen,

vare sig jag vill eller inte:
Det har varit för dåligt med träning,

för det finns ju inga genvägar - Nihil Sine Labore!

Snart startar vecka 39 och det innebär också att årets
Vasaloppsträning drar igång på riktigt allvar.

Jag återkommer bland annat till det och smidighet den kommande veckan,

för smidighet är inget jag ska prata om ikväll! (Antagligen inte heller imorgon)

"Pain is now and maybe tomorrow and day after tomorrow,

when is it time for glory?"

// Tomas

Lidingöloppet 2011 är mer än nära...

Uppladdningen, ja sådär skulle jag kanske vilja säga...

Jag har ju haft ett gott år med personbästa på såväl Vasaloppet

som Göteborgsvarvet men också på Vätternrundan.

Kom igång ganska bra med träningen efter sommaren, men...

Men de inplanerade långpassen har i många fall fallit bort och

de senaste veckorna har varit något förkylningsdrabbade så

jag har svårt att säga i vilken form jag är just nu.

Trots detta så är jag full av hopp inför en rackarns rolig dag!

Det hela kommer inledes med en tågresa från

Göteborgs Central klockan 7 imorgon bitti tillsammans

med många andra småtokiga och framförallt fantastiska löpare.

Målet då... Jag hoppas såklart gå under förra årets 2,43,

men troligtvis kan jag se fram emot en tid mellan 2,45-3,00 timmar.

Ska försöka njuta så mycket som möjligt, men känner jag mig själv

rätt kommer tävlingsdjävulen återigen ta över.

Ta hand om Er därute och ha en fantastiskt trevlig helg!
Jag plockar fram den beprövade:

"Pain is temporary, glory is forever"

(Laddar för ett nytt favoritcitat i repris efter helgen)

// Tomas

Det är i alla fall vad jag hoppas...

För om några dagar tar jag löpartåget till Stockholm för det som

kan bli mitt livs jobbigaste löprunda.

Förra året lyckades jag stuka foten några veckor före Lidingöloppet,

nu känner jag mig bra i foten och frisk efter förra veckans bakslag.

Tog en liten runda i lördags, en runda med många backar och hög puls,

jösses vad jobbigt!

Men en skön sak som A nämnde vid en av sensommarens löprundor

handlar om just om backar och tekniken för att övervinna dem.

För Er som läst denna blogg tidigare är det ingen överaskning

att jag gillar backar, framförallt uppför.

Min teknik för att övervinna dessa hinder är ungefär

som när man kör bil och ska köra brant uppför,

växla ner och trampa lite mer på gasen...

Jag tar kortare och snabbare steg, lite som att lägga i en annan växel.

A uppmärksammade detta och jag tror på det!

En strategi som ska gälla i såväl uppför- som nedförsbackar

är tydligen att springa med lite högre knän

då man får med sig farten på ett bättre sätt.

Alternativen är många fler men man måste nog välja

det som känns effektivast i såväl tid som hur mycket energi som krävs.

"En uppförsbacke är som en nedförsbacke, fast roligare"

// Tomas

Fantastiskt med en till i familjen - välkommen...

Tack vare henne blev det inget midnattslopp, regnigt och blåsigt hörde jag=)
Sedan dess har det blivit en del träning, gym och löpning i en charmig

symbios, men den senaste veckan har tillbringats närmare

sjuksängen än elljusspåret. Snuva och halsont börjar tack och lov försvinna!

Ett kort inlägg är nu snart slut, men snart blir det mer för om en dryg

vecka är det dags för en liten utmaning, dags att inta Lidingö!

//Tomas