Direktlänk till inlägg 25 september 2011
Nu vet jag vad kramp är...
Och det är ingenting man får, det är något man förtjänar....
Och det gjorde jag igår. I alla fall efter 18 av 30 kilometer, tur att det inte kom tidigare.
Jag var ju som sagt osäker på formen och det med all rätt.
Hade gårdagens äventyr på Lidingö varit en halvmara hade
det varit en ganska behaglig tur... Men nu var så inte fallet!
30 kilometer avverkades och det goaste var att målet,
3 timmmar klarades med drygt 7 minuter, 2.52.47
Det trista var att jag inte lyckades övervinna varken
Abborrbacken eller Karins backe, det blev promenad.
Jag kände mig inte dundertrött, men det gick inte att springa,
krampen högg tag i benen och vägrade ge sig om det inte promenerades...
Dags för en liten resa genom loppet:
Första fem kilometrarna hade en medelhastighet på 4,56/km
(jag vet FBOS, på tok för fort). Jag försökte hålla igen, lät
folk springa förbi och jag trodde faktiskt inte att det gick så fort.
Upp mot milen sänkte jag tempot lite och de följande fem
avverkades med ett kilometersnitt på 5,07 minuter. Hittade ett
gäng sköna människor att prata med och det rullade på.
Exakt samma kilometersnitt, 5,07 minuter hade jag de
kommande 5 kilometrarna. Det kändes fortsatt helt okej.
Mellan 15-20 kilometer började det kännas, krampen kom smygandes
när jag skulle kliva över en sten istället för att springa runt.
Inte smart och inte roligt, tiden blev 5,48 minuter/kilometer.
Nu drar det iväg, tidsmässigt alltså...
Mellan 20-25 kilometer blev tiden 6,50minuter/kilometer i snitt
och när backarna kom (de som jag älskar) tvingades jag alltså
att gå, krampen var brutal.
Försökte käka och dricka lite extra och fick faktiskt en lägre
snittid de sista fem kilometrarna, 6,35 minuter.
Skön avslutning, skön stämning bland publiken och
riktigt goa medlöpare, vi hjälpte varandra!
Nu har jag med andra ord med egna ben kunnat konstatera
att det krävs en del för att känna sig riktigt nöjd efter ett Lidingölopp.
Den senaste månaden har varit den mest fantastiska i mitt liv,
men den har inte varit en optimal uppladdning för helgens löprunda...
Viktiga beståndsdelar som mat, sömn och träning
har såklart inte varit högsta prioritet!
Trots förkylningen som jag drog på mig är förklaringen,
vare sig jag vill eller inte:
Det har varit för dåligt med träning,
för det finns ju inga genvägar - Nihil Sine Labore!
Snart startar vecka 39 och det innebär också att årets
Vasaloppsträning drar igång på riktigt allvar.
Jag återkommer bland annat till det och smidighet den kommande veckan,
för smidighet är inget jag ska prata om ikväll! (Antagligen inte heller imorgon)
"Pain is now and maybe tomorrow and day after tomorrow,
when is it time for glory?"
// Tomas
Ni vet säkert redan vem jag tänker på, just det - "Brinken" från Delsbo... Jörgen Brink kommer väl alltid att få dras med minnet från Val di Fiemme-VM 2003 och stafetten där han "bara" skulle köra den sista sträckan och ge Sverige sitt första...
...är en förlorad timme till Mora. Ett klassiskt Vasaloppsordspråk, visst är det fantastiska rader... (Tack G för tipset)Det är en dryg månad till Vasaloppet och det är nu dags att börja tänka på dessa små ord och tips som dyker upp. ...
Som en gammal klassiker, den bästa träningen är den som blir av... Än så länge håller jag mitt nyårslöfte, 1 inlägg i veckan, även om det känns lite klent att fortsätta på det här sättet året ut.Mycket jobb den senaste tiden, men nu väntar tr...
(Barmarks)träningen har löpt på men blogginläggen har varit lika svårhittade som snön... Även om är fortsatt osäker på den framtida snötillgången, kommer det i alla fall dyka minst 52 inlägg detta år... Hoppas Ni fått en bra start på de...
...och förbättrar... Härlig respons på förra inlägget, tack för att Ni tittade in! Detta lilla avtryck i cybervärlden kommer handla om variationen i träningen... Den senaste tidens träningslyrik som jag läst har i mångt och mycket han...
